Moturs

Duggregnet strilar och dimman gömmer fjällens toppar. Men lugnet bryts av helikopterns smatter och vrålet från motorcyklar och fyrhjulingar. Renhjorden rusar ner från berget mot rengärdena i Stekenjokk.

Våra renar springer alltid moturs och motsols. Timme efter timme springer de med klickande klövar och djupa bröl från tusen strupar. Bjällrorna klingar sprött över bastonerna.

En klocka som går moturs går bakåt i tiden. Men renarna har alltid gått framåt när de sprungit moturs. Så här springer de bakåt och framåt på samma gång för att framtiden inte ska glömma historien.

Det känns som om jorden rör sig under fötterna när hjorden rusa emot en och alla renar flyter förbi som en jämn ström. Först tvivlar jag på att de tätt packade djuren hinner väja för mig som står mitt ivägen. Men allt flyter smidigt – förutom småkalvarna som förvånat skuttar lite.

Jag är här tillsammans med en fotograf från Mineapolis i USA. Här ser ni henne inklämd mot väggen i den minsta fållan där slaktrenarna väljs ut.
Samer förklarade jag för henne så här: Samerna är Sveriges cowboys. De driver sina hjordar tvärs över landet och måste göra jobbet till en livsstil. Samtidigt är de Sveriges indianer. De är ursprungsbefolkningen som drevs undan när Svenskarna ville ha landet. Och nu lever man på marginalerna på randen till utrotning.

Men långa presenningar delar de av en flock från den stora hjorden. De får sen checka in i en vänthage och vänta på att komma till den lilla fållan och sista uttagningen till slakt eller frihet.

Tack till min gamla klasskamrat Paul Fjällström som visade oss allt som händer en dag på jobbet, och hans söner Neila och Mattias.
Paul är med i Vilhelmina norra sameby. Men de övriga på Stekenjokk är Vilhelmina södra.

Stanley Almqvist
äter ren