Bäcken har brusat högt av allt regnvatten som rusar mot Malgomaj.
I södra Sverige skulle den förmodligen kallas älv. Men här där vi har riktiga älvar är detta en bäck.
En älv en som en remsa av havet insprängd i de djupa skogarna, som brusar högt och kastar sig framåt med stor kraft i längtan tillbaka till det stora vattnet i fjärran.
Men en sån här bäck kan vara nog så trevlig när den slingrar sig förbi nära huset.
Bäckravinen har skurit sig djupt ner i landskapet och botten är på sina håll ganska vid. Det vittnar om våldsamma floder från förr.
En annan sak som slår en där nere i ravinen är hur höga och smala de lappländska granarna är. Som gigantiska piprensare står de där och håller in grenarna i skräck över snön som ska tynga dem i vinter.
På nära håll ser de så här trevliga ut. Lite stubbiga och mossiga.
Så tätt står de att solen bara når ned i smala strimmor, trots att de är så magra.
Elin är alltid glad när hon får gå i skogen med mig.
Tar man sig tid hinner man upptäcka de små detaljerna.
Alla höstlöv brinner inte så intensivt. Så här försiktigt urblekta är en del löv nere i skuggan.
Andra växter vissnar stående rakt upp medan de silar solljuset genom sina gula blad.
Och längst nere i det allra minsta går de stora formerna igen: mossan ser ut som vida granskogar.
Mer brus i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
på utflykt
Vilka vackra bilder! Vackert skrivet också! Va kul att se att du är ute och går i skogen, då vet jag att du är rädd om dig. 🙂
Roligt att du gillar det Sara. Idag har vi haft din lillasyster här. Vi har fikat på Skogsblommornas kafé och fotograferat dem.