Farfar Olle

Min (Stanleys) farfar var Olle Almqvist. Eftersom han dog redan när jag var 6 år är han mer av en legend än personlig erfarenhet.
Under min livstid bodde han i Strömnäs, en bit längre upp efter Malgomaj.

Den här fina bilden av Sune Elis berättar mycket om Olle Almqvist. I skogen nära fjällen levde han av naturen. Kroppsspråket är självsäkert och visar handlingskraft. En frisk människa med långt liv som levde upp till rollen av nybyggare och småbrukare. Det samiska lämnades bakom. Samiska talades bara i smyg på den Almqvistska gården. Olles förfäder miste sitt renmärke och sina renar om man får tro släktkrönikan. Det var en familjekatastrof man inte talade om. (Farfars farmor var ”gransjölapp” och tillhörde Grans sameby i Lycksele. Själv föddes han i Mesjön.)

Här jobbar Olle i skogen över 80 år gammal.

Sönerna till kraftkarlen Olle växte förstås upp i skuggan av den förebilden; även min pappa Gustaf som var lillpojken. Han tog liksom för givet att han kunde allt och orkade allt. Gustaf var uppfinningsrik och klurig precis som Olle. En av Olles mer omtalade snilleblixtar var isrännan för timmer utför ett brant berg. Annars hade de inte kunnat avverka skogen där. Mer om det sist på sidan

I spåren efter Olle stod kojor och båtar kvar här och var i bygden. Den här kojan stor fortfarande kvar i närheten av Sjöberg. (Foto: Karl-Göran Johansson)

Precis så här minns jag farfar. En gammal man med stor bred mun som dricker kaffe på fat. Stora händer och långa armar. Stor börs i bakfickan med stora mynt där jag alltid fick de största. Det var väl femöringar på den tiden 🙂

Han flyttade runt en del i Vilhelmina-trakterna, Mesjön, Sjöberg, Malgonäs, Strömnäs… Att flytta ofta underlättade förstås om man flydde från sin bakgrund. Men så långt jag kan minnas bodde den stora familjen i Malgomajdalen. I Strömnäs närmare bestämt.

Farmor Gustava med 8 av deras barn (Hon födde 12, varav ett dog). Om det är de yngsta eller äldsta vågar jag inte säga.

Timmer-rännan Storstalonberget 1937

Rännan ser ganska borttinad och skräpig ut på den här bilden. Men det är inga små timmerbitar som ligger där.

Rännan byggdes vid en bäck, ett gammalt hembrännarställe.
”Vi släppte iväg en 18-tummare och tog tid”,  berättade Gustaf. (18 tum i lilländen) ”Den tog en minut att komma ned.”
I brantaste partiet timrade man rännor med stockar. Men vattnade så att det blev en isskorpa i rännan.
”Vi hade timrat en stopp längst ned men den höll aldrig”, berättade Gutaf vidare. ”Vi hade en tunn ståltråd med en bjällra i var ände. Så kunde de rycka i snöret och varna när stockarna släpptes uppifrån och laget där nere kunde ge klarsignal att rännann var fri för nästa omgång.”

Gustaf och hans bror Seth skulle just gå iväg hem, de höll på och laga rännan, hörde de plötsligt en duns uppe i kröken och de hann precis hoppa ur rännan innan flera stockar dundrade förbi. Det var brosslarna som släppte iväg dagens sista stockar innan de också gick hem.

Länsmuseet har en inspelning med Olle där han berättar om det här. De har också en stor stock från hans avverkning på Lill-Njakafjäll på 30-talet. Trädet växte på allmänningsskogen. Olle köpte stämplingen och avverkade. Axel Eriksson som var en av Olles huggare fällde granen.

Stocken som ligger vid Länsmuséet i Umeå; både lång och tjock. Som jag 😉 

En annan rejäl stock från Lill-Njakafjäll.

Ett huggarlag. Hör gärna av dig om du känner igen någon.

Lite mer om farfar Olles grejer här.

Stanley Almqvist
nybyggar- och same-ättling