Min mamma Märta saknade en sak från Småland; vitsippsbackarna. Men nu blommar ett par fläckar även i Skog.
Vi är inne i vårens tredje årstid, enligt samisk kalender, och den räcker ända in i juli. Från vårvintern till semestermånaden. Det är en upplevelse det.
Elin och jag ”gjorde Stockholm” några dagar, som ni ser på bilden. Så här ser hennes Stockholm ut.
En rolig gammal ekstock som man kan gömma sig i om man är barn. Så den vill Elin titta till ibland.
Själv träffade jag en nära släkting där. Det var Almlöv som klarat sig genom pandemin av almsjuka. Trevlig bekantskap på det stora hela.
Häggen på vår gård har just börjat blomma.
För tolv dagar sedan såg häggen ut så här. Det går fort ibland.
Så här såg gården ut när vi kom hem efter några dagars resa. När vi reste var marken gul-brun.
I Stockholm var våren redan slut. Körsbärsträden var överblommade men äppelträden hade fortfarande blommor kvar. För att sätta oss på plats frågade en del stockholmare hur mycket snö vi hade kvar. (Storstadens arrogans är lite gullig ibland.)
I det blå ljuset i ”vår” indiska restaurang satte servitrisen oss vid ett litet bord nära disken. Ut från köket kom en man vi kände igen. ”Hej, inte vill ni väl sitta där”, sa han. Blir det inte mysigare i sofforna där borta?” Jo, visst.
”Är det du som äger restaurangen nu?” frågade jag. ”Ja”, suckade han. Sen klagade vi lite över småföretagarens mödor och besvär.
Ett annat matställe vi återvände till var japanen i huset vid Skanstull där jag bott. ”Välkommen tillbaka till Stockholm”, sa hon glatt. ”Ni ser likadana ut som för tio år sen.” Det var nog en japansk artighet. Men hon var sig faktiskt lik, och hennes gyoza och yakiniku smakade lika bra.
Alla Stockholmare är inte lika. Det är skönt det.
Stanley Almqvist.
Vi hade förstås ett ärende
men det är en helt annan historia.