50 år senare


I kväll har faster Tora hälsat på. Vi började aftonen i byns utmärkta kafe Skogsblommorna. När vi avnjutit halva högen av ostskorpor kom Tora på att det var ganska exakt 50 år sedan hon flyttade in i det hus som i dag är kafe. Strax efter nyår 1961 kom hon nämligen som ung evangelist till Skog, tillsammans med en kamrat. Det var ett dråpligt sammanträffande. Hon hade vardagsrummet där det nu är loppmarknad, sovrum i kontoret och köket var förstås kök. Och bara utedass. Då som nu fick de lov att ta dricksvattnet från gården intill; hos Natan som var mormor Lillys kusin.


Till middag åt vi förrätt av lantpaté med lingonchutney på kavring, varmrätten var fiskkryddad kinesisk köttgryta, precis som på nyårsafton. Tora prövade att äta med pinnar efter en kort instruktion. Men gaffel kändes ändå säkrare. Någon efterrätt orkar man inte efter det.


”Ungdomarna” ser ut att tröttnat? Kaffe och kakor bet inte på Elin som drack te. Under kvällen fick vi höra mycket om livet i Skog och Mark för 50 år sedan, när det bodde pingstvänner i vart och vartannat hus, då det fanns många ungdomar i byn och när det var livat i kapellet, eller ska vi säga kafeet? Tack för kaffet! Vi tar en kopp på Skogsblommorna i morgon igen.

Fler minnen från Skog och Mark!

Stanley Almqvist

Regnbågen

En regnbåge värd en panoramabild, som på långfilm. Eller ”regnbögen” som den blivit på senare år. Ja, ja. Det här är i alla fall originalet, ända sedan ”gubben Noas” tid.

Det här är lite märkvärdigt också för att det är första bloggen jag gjort helt och hållet med telefonen: fotograferat, bildbehandlat, skrivit och lagt ut det på bloggen.

Mer färg i Skog och Mark!
Stanley Almqvist

Djupt ner i diket

Crister Bygdell gräver upp dikena längs byvägen upp mot Södra Skog. Antar att det är vårens höga flöden som avslöjat en del brister? Men vägföreningen jobbar på bra, tycker jag. Det grusas och skrapas och klipps längs vägen, så att allt fungerar.


Christers grävskopa står parkerad mitt emot Mårten Risbergs hus.

Det blir en tydlig skillnad före och efter grävningen; djupa diken man kan halka ned i när snön och halkan kommer 😉
Om inte annat så hjälper det oss att hålla oss mitt på vägen.


En tydlig skillnad i djupet på dikena före och efter. Det känns bra.

Djupare diken i Skog och Mark!

Stanley Almqvist

Gunnar avled i natt


Märta och Gunnar, syskonkärlek in i det sista.

Gunnar Nilsson, avled i natt. Han växte upp på gården som ett av fyra syskon och var jämngammal med huset. Familjen flyttade in när han bara var en liten parvel. Fast han sakta gled ifrån oss kunde han minnas rummen i hans barndomshem, hur det såg ut här då. Gunnar blev 77 år gammal.

Jag glömmer nog aldrig sista gången Gunnar och Märta möttes.
– Känner vi varandra, undrade Gunnar.
– Jag är ju din syster, svarade Märta, som just den dagen hade det klart för sig.
– Men då måste vi kramas! utbrast Gunnar med ett leende.
Och det gjorde de.


Sista kaffet tillsammans i huset i Skog, påsk för drygt ett år sedan.

Gunnar var alltså min morbror. När jag var liten var han den glada morbrorn som luktade rök och främmande världar när han hälsade på. Det var bara då mamma tog fram den fina askkoppen och rökslingorna letade sig mot kökstaket.

När jag var riktigt liten var han morbrorn utan barn som gav mig finare julklappar än någon annan. Han tyckte om barn. Så han tyckte om mig. Han var morbrorn som spelade gitarr ibland, som bodde långt borta och som inte var kroppsarbetare som min pappa.

På senare år blev vi grannar här i Skog. En trivsam närvaro och en stor välklippt gräsmatta. (Vi har ingen gräsmatta.) Birgitta såg till att vi fick kolbullar i kåtan vid bäcken, lite smått och gott och sand på bron. När Gunnars – de gick alltid under namnet Gunnars – flyttat från stugan i Skog halkade jag från bron och slog mig illa. Det var sånt som de gjorde för oss.


Bagarstugan 2004.

Vårt årliga projekt annars var snöstickorna. Stumpen från byvägen och upp till vårt hus måste man staka upp. Och det gjorde Gunnar. Nu tar jag hans köpe-stickor i röd plast ur grannens vedbod och stakar ut vägen åt snöröjaren. För med eller utan Gunnar ska vägen röjas, till huset där han växte upp; tallen som han planterade i Lillys trägård. Där fåglarna sätter bo i holken i år igen.

Farväl Gunnar!

Stanley Almqvist

Fler minnen i Skog och Mark!

Binäring i Skog

Bilden av Fridian från kommunens bildarkiv.

Gamle Fridian Hellgren i kurvan bortom vårt hus hade bikupor. Det såg jag på en bild i kommunens arkiv. Och i veckans Vilhelminaaktuellt såg jag att Bergman sålde honung från Skog. Vilken glädje!

Sist jag köpte honung direkt av odlare var på bondens marknad i Stockholm. Men nu blir det kanske möjligt också i Skog?
Lite kul är det att få en bit av vaxkakan med honungen i sin naturliga förpackning. Men en burk är inte dum heller.
Jag minns fortfarande med glädje poeten och kulturpersonligheten Ylva Eggehorn som gick runt på mitt första jobb i Stockholm och bjöd ut sina burkar.
Honung är en produkt med stor känsla och affektionsvärde. Den håller länge.
Tänk att alltid ha en burk i skåpet med nektar från blomsterängarna i Skog!
Som diabetiker är jag ju för all framtid förknippad med honung, eftersom sjukdomens namn, diabetes mellitus, betyder att det rinner honung igenom mig. Faktiskt smakade de gamla läkarna på urinen för att ställa diagnos. Sött?
Nej, nu ska jag sluta innan ni tappar aptiten alldeles. Gå och köp en burk honung från Skog och njut av livets naturliga sötma.

Stanley Almqvist

Fler bisysslor i Skog och Mark!