Märta och Gunnar, syskonkärlek in i det sista.
Gunnar Nilsson, avled i natt. Han växte upp på gården som ett av fyra syskon och var jämngammal med huset. Familjen flyttade in när han bara var en liten parvel. Fast han sakta gled ifrån oss kunde han minnas rummen i hans barndomshem, hur det såg ut här då. Gunnar blev 77 år gammal.
Jag glömmer nog aldrig sista gången Gunnar och Märta möttes.
– Känner vi varandra, undrade Gunnar.
– Jag är ju din syster, svarade Märta, som just den dagen hade det klart för sig.
– Men då måste vi kramas! utbrast Gunnar med ett leende.
Och det gjorde de.
Sista kaffet tillsammans i huset i Skog, påsk för drygt ett år sedan.
Gunnar var alltså min morbror. När jag var liten var han den glada morbrorn som luktade rök och främmande världar när han hälsade på. Det var bara då mamma tog fram den fina askkoppen och rökslingorna letade sig mot kökstaket.
När jag var riktigt liten var han morbrorn utan barn som gav mig finare julklappar än någon annan. Han tyckte om barn. Så han tyckte om mig. Han var morbrorn som spelade gitarr ibland, som bodde långt borta och som inte var kroppsarbetare som min pappa.
På senare år blev vi grannar här i Skog. En trivsam närvaro och en stor välklippt gräsmatta. (Vi har ingen gräsmatta.) Birgitta såg till att vi fick kolbullar i kåtan vid bäcken, lite smått och gott och sand på bron. När Gunnars – de gick alltid under namnet Gunnars – flyttat från stugan i Skog halkade jag från bron och slog mig illa. Det var sånt som de gjorde för oss.
Bagarstugan 2004.
Vårt årliga projekt annars var snöstickorna. Stumpen från byvägen och upp till vårt hus måste man staka upp. Och det gjorde Gunnar. Nu tar jag hans köpe-stickor i röd plast ur grannens vedbod och stakar ut vägen åt snöröjaren. För med eller utan Gunnar ska vägen röjas, till huset där han växte upp; tallen som han planterade i Lillys trägård. Där fåglarna sätter bo i holken i år igen.
Farväl Gunnar!
Stanley Almqvist
Fler minnen i Skog och Mark!
