Innan toapapperet

Hur gjorde man innan man hade toapapper? 
Här berättar Uno Viklund föddes i början av 1920-talet och arbetade under sitt liv som hästkusk och skogsarbetare. Han är visserligen från Jokkmokkstrakten. Men de hade nog samma behov och samma metoder som alla andra i Lappland.
Har du egna historier från Skog och Mark? Hör av dig. 

Före papperet torkade man sig i aschåle, som det hette, på många olika sätt. Man tog vad som fanns lättillgängligt. Det fanns mycket som användes och ingenting köptes, naturen och skogen gav alla sätten. Man var aldrig orolig i skogen över att inte hitta något att torka sig med. Man var så van att skita där man var och torka sig med det som fanns. Än i dag finns samma möjligheter, för den som har förstånd att ta vara på dem. Men det börjar vara bortglömt. Folk tror att enda tänkbara variationen är papper med eller utan blommor.

Ett vanligt sätt var att använda trästickor. Jag minns inget särskilt namn på stickorna, skitstickor, mer hette det inte. De täljdes med kniv, av vad som fanns till hands. Ved användes alltid, vare sig man var hemma eller i skogen. Så i regel täljdes stickorna av vedträn. Man klöv lös två lagomt tjocka stickor från ett vedträ. Endast kniven användes, ingen yxa behövdes för stickorna var smäckra. Stickorna tillverkades alltid parvis, två och två. Den första var rak och ena sidan skulle vara tunn och vass, andra stickan gjordes rundad i toppen ungefär som en smörkniv. Först skrapade man med den raka stickan. Då for skiten som inte lossnade åt andra sidan, så man fortsatte och skrapade med andra stickan. Den runda toppen kom åt att skrapa där det var djupast i aschåle. Man kunde skrapa flera gånger. Därmed var man ren! I värsta fall tog man kanske någon gång tre stickor.

Längden på stickorna blev som det föll sig, det var inte så noga. Om man hade ont i ryggen kunde det kanske vara bra med en lång sticka. Om det fanns gott om tid kunde snickringen göras noggrannare, var det bråttom täljde man mer provisoriskt. Men man försökte alltid snickra så kanten som skrapade blev slät och vass. Slät så det inte fanns småstickor som spretade ut och fastnade i aschåle, vass så det skrapade bra. Även om man täljde noggrant så var stickorna enkla saker som gick fort att göra, det tog kanske en minut. Om man inte befann sig i närheten av kojor och vedklabbar, så gjorde man stickor av vad som helst man hittade.

Stickor och flisor från vedhuggningen i vedbon kunde användas direkt som de var. Men de blev inte lika bra som stickor som täljdes litegrann, vi använde nästan alltid täljda stickor. På den tiden sågar inte fanns utan veden kapades med yxa så blev det förfärligt mycket spill och stickor och flisor, som kunde användas till att skrapa aschåle. Stickorna var engångsvara. Efter användning släpptes de ner i hålet i skithuset. På våren var det fullt med stickor i skittunnan. Skiten kördes ut på åkrarna och stickorna följde med och harvades ner, de fick ruttna i åkern. Om man nu inte tippade skithögen i skogen, det hände också. Annars var människaskit fin gödsel, det växte utav helvete där man gödslade. Men vi använde inte människaskiten i potatislandet, åtminstone inte där jag bodde. Även om man inte är rädd att äta potatis som vuxit med hjälp av ens egen skit, så skulle stickor som inte ruttnat ställa till trassel då potatisen ska grävas upp. Men korn och havre som skulle bli djurfoder gödslades.

Karlarna kunde sitta på kvällarna i köket och tälja framför, tälja i förväg så det skulle finnas en bunt stickor på skithuset. Ämnen till stickorna fanns i vedbänken. Både kvinnor och karlar använde stickorna. Om stickorna i skithuset hade tagit slut och en kvinna måste dit kunde hon säga åt en karl:

– Snickra några stickor, jag måste gå och skita!

Så var det, jag minns det så tydligt. Karlarna hade alltid kniv på bältet, så de var alltid beredda och kunde snickra genast. Med kvinnorna var det litet olika, de hade inte alltid kniv. Och så kanske de ville slippa snickra. Småbarn tvättades och torkades med trasor. Men när barnen blev så stora att ingen längre torkade dem använde de också stickor. När pojkar var sju, åtta år gamla fick de kniv och började själva snickra sina stickor. Gammelgubbar som var van med stickor fortsatte med det, de brydde sig inte om papper. Hela 1930-talet fanns stickorna kvar i skogen, när man högg timmer och bodde i kojor. Först framåt andra världskriget försvann de, med den gamla generationen gubbar.

Förr tvättade man inte händerna när man hade skitit. Stickorna var egentligen väldigt renliga. Man tog aldrig med handen i aschåle, som man måste göra när papper används. Då är man och gräver innerst inne med handen, med bara tunt papper emellan. 

Mossa
I skogen används mossa. Men det är svårare att torka med mossa än med sticka, jag tycker att stickan är effektivare. Med mossan blir det kletigt på något sätt, allt går inte att få bort. I och för sig finns det olika mossa. Björnmossa brukade man använda, den är grön och tjock. Mossa på myrar användes i mindre utsträckning. Man tog mossan där man satte sig, och höll hellre till inne bland träd än öppet på en myr. På myren är det blött också, man vill inte sitta i vatten. Det hände att man samlade mossa på sommaren för att ha hemma i skithuset. Men det var sällsynt, stickan var vanligast här.

Hänglav
Det blir vinter och snö och då gräver man inte efter mossa, men hänglav i träden finns alltid i skogen. Bäst är den ljusa gröngula lav som växer i granar, särskilt på berg. På något sätt är den finare och lenare än annan lav, den liknar hår och är lång och mjuk. Den vanliga svarta laven som hänger i både granar och tallar är grövre och sämre. Hänglav i träden blir aldrig så skör som renlav på marken blir när vädret är torrt. Det händer aldrig att hänglav smulas i handen när man torkar. När man var i skogen och högg timmer var det vanligt att använda lav, den var lätt att plocka ur de fällda trädens grenar.

Laven användes när man sket med krokig arm, som det hette. Med det menas att det inte finns något skithus, utan att man bara sätter sig där man är i skogen. Den krokiga armen är armen som håller pitten, den måste hållas ner så man inte pissar i byxorna. När det är snö kan man inte sätta sig direkt, för då hamnade aschåle i snön. Först sparkar man en grop, så man ryms sätta sig.

Upplega, mycket snö i träden, är inget större problem. Laven är ganska skyddad under kvistarna. Och det behövs inte så mycket lav, ett par tussar. I regel torkar man två gånger, först grovtorka, sedan fintorka. På vintern blir det rim i träden ibland och då håller man först lavsuddarna i handen så rimmet tinar. Det blir inte blött att tala om.

Hänglav används också på sommaren, om man råkar vara utmed en fin gran. Lav är bättre än mossa, för den är i regel torr. Mossa är alltid halvfuktig och känns kall, hur soligt det än är. Om det regnar försöker man undvika mossa, för den blir så blöt. Man föredrar hänglav från en tät gran, där är det torrare. Eller också tar man mossa som växer till exempel i skydd av en sten. När man alltid är i skogen lär man sig att se allt. Man går och tittar och märker till exempel att här finns mossa som regnet inte nått, här kan jag skita. Men första regeln är att undvika att skita när det regnar, för att inte få regn i kalsongerna och kläderna. Är man riktigt tvungen sätter man sig i skydd under en gran, med ryggen mot stammen.

Snö
Finns inget annat så torkar man sig med snö. Det är en nödåtgärd! Om du har rännskita och måste skita där du står, då är snön närmast till hands. Man torkar eller tvättar sig på något sätt, kanske tar man fyra, fem nävar snö efter varandra. Det är gruvensamt när det är trettio grader kallt och du fryser tillräckligt redan innan du drar ner byxorna. Då är det inte så inbjudande att ta en näve snö i aschåle. Men det går, det är inte annat att göra! Man kan också försöka att skrapa med en kvist. Man bryter av den och skrapar med den brutna ändan, men det blir inte så rent. Snön är effektivare, man gruvar sig in i det sista, men det finns ingen återvändo. Det finns det inte än i denna dag. Man måste skita, hort man vill eller inte.

När snö ska tinas till vatten så gräver man i botten efter grovsnön. Men till att torka sig i aschåle tar man översta snön, nysnö håller ihop bättre än gammal. Om det är möjligt så kramar man ihop snön till bollar och torkar eller skrapar med dem, det biter bäst. När vädret är kall så är det svårt att krama ihop bollar som håller, snön faller isär. Då gäller det att ta goder tjockt i handen. Ibland blev man lortig om fingrarna. Tvättningen var att gnugga händerna med snö. Det blev kanske inte alltid så rent. Sedan åt man mat med samma hand och var lika frisk ändå.

Hö och skohö
När myrhöet kördes hem så hade man det fint ordnat. I skrindan fanns mycket toalettpapper, flera kubikmeter! Om man blev skitnödig stannade man bara hästen och tog någon näve hö ur skrindan. När det var barmark tog man gräs från marken. Inte grönt gräs utan gammalt dött, förna eller gammelförna som vi kallade det. Sådant finns på alla myrar, det brukade vi plocka. Förnan är torr och behaglig. Färskt gräs är otrevligare, det är fuktigt och som kylrt när man torkar.

Gammalt utnött skohö, kasserat hö som inte längre dög till att ha i skorna, användes också. Hemma och i kojor hände det att man bar ut gammalt skohö till skithuset. Skohö förintas så småningom, det blir småsmulor och mindre och mindre hö kvar. Det som inte smulas blir till knölar. Höet går inte längre att få slätt och jämnt i skon, det blir som småknölar. Sådant skohö är dags att byta. Givetvis är nytt fint hö mycket varmare. Om höet börjar lukta för mycket fotsvett kasseras det också. Skohö suger fotsvett bra, om man har en yllesocka närmast foten och fyller ut i skon med skohö så håller sig strumpan renare längre. Enbart flera lager yllesockar blir fortare smutsigt.

Papper
Jag var gode gammal innan jag använde papper. Första papperen som kom var någon enstaka tidning. Och det var folk skeptisk till att använda, man sa att trycksvärtan fastnar i aschåle så man får sjukdomar.

När jag börjar minnas fanns inte omslagspapper i affärerna. Korven hängde i ringar i taket. När man köpte en korv kastades den bara i en låda, och så ställdes den på kälkstegen. Makulaturen för att linda in fläsk kom sista åren på tjugotalet. Böcker har alltid funnits, men man nändes inte riva papper ur böckerna. Om man hade haft råd att köpa en bok var det en klenod som inte fick förstöras.

Mindre kletigt förr
Idag kan man undra hur det gick att skrapa sig ren i aschåle med en trästicka. Det fanns en viktig skillnad, skiten var mindre kletig förr! När vi sket blev det i regel korn som liknade harlortar. Det berodde säkerligen på att vi åt annorlunda mat. Den stora skillnaden var att vi åt mycket mindre mjöl än vad man gör idag. Korn odlades i byarna, men det var inte mycket. In på 1930-talet kom vetemjöl i lärftsäckar, och det blandades i kornmjölet. Men det var en sensation om någon hade råd att köpa mjöl, det blev inga mängder. Det kunde bli till någon smörgås då och då. Den odling som förekom och märktes i mathållningen var potatis.

Fisken var vår huvudföda, den åt vi varje dag året runt. Dessutom åt vi kött, och drack mjölk. Man hade kor, och det blev någon kalv att slakta. Får hade man också och åt. I många gårdar hade man egna renmärken och fick renkött. Men även de bofasta som inte hade renmärke åt renkött.

Det förekom mycket byteshandel. Lingon är gott till allt kött och var en eftertraktad historia. Men lapparna var till fjälls och kunde inte plocka lingon rätt tid på hösten, så de bytte renkött mot lingon. Smör och mjölk byttes också mot kött, och kohudar. På vintern använde lapparna, och även de flesta bofasta, skor av renhud. Men sommarskor utan hår blir nog så svaga om de görs av renhud. Kohud håller bättre, så det byttes också mot renkött 

Rännskita
Rännskita förekom förr, men det var sällsynt. Det kunde gå någon magsjukeepidemi, men inte oftare än idag. Nu heter det diarré, det är väl latin eller franska. Folk har alltid varit magsjuka, redan innan de lärde sig franska. Och då hette det rännskita.

Om man tvärhastigt åt mycket färskt kött fick man rännskita. Det var en sjuka som förekom förr, men mera sällan idag. På våren och sommaren slaktade man inte, då åt man saltat kött från vintern. Kanske tjuvsköt man en älg på sommaren, och åt sig mätt bara på kött, flera gånger efter varandra. Man åt nästan bara kött, inte en massa potatis och annat förutom kött. Det var inte som idag när älgjägarna har med sig falukorv och fläsk till skogen. Magen var ovan vid dessa måltider på enbart färskkött, och så blev det rännskita. Men det var bara en dag, sedan var man immun. På hösten när renarna slaktades och färskkött kokade så hände det igen, man fick rännskita. Konstigt nog hände det inte när man åt färsk fågel.

Skitstång
Första byggnationen vid en koja var att spika upp en skitstång mellan två träd. Den sattes upp bakom kojan, lite avsides men ändå nära, trettio, fyrtio meter bort. Det var hela bekvämlighetsinrättningen. Det är aldrig roligt att gå ut och skita när det är riktigt kallt, men det är värre när det snöar för då snöar det i kläderna. När byxorna dras ned snöar det i dem. Medan man sitter på stången så får byxorna vara uppdragna över knäna, för att inte fyllas hela tiden. Men det är omöjligt att dra upp byxorna sittande, man måste ställa sig rakt upp då man är färdig på stången, och då när man reser sig rasar snö från andra kläder ner i byxorna, innan man hinner dra upp dem.

Snön är inte bara till nackdel, när det snöar ser det alltid rent och fint ut baki stången. På våren blir det annorlunda. När snön tinar blir det osnyggare, men inte så det stör.

Förr fanns ett märke vid kojor, som visade om det varit ovanligt mycket snö vintern innan. Det fanns två skitstänger, den ena över den andra! Då hade det snöat mycket och blivit trångt under stången. Fötterna hamnade för högt när man satt och högen bakom stången blev hög. Snöandet gjorde att skithögen växte fort. Hellre än att skotta undan snö och skit, så spikade man dit en ny stång … Om den första var spikad ordentligt så gick den sönder om man försökte bryta lös den och flytta den högre upp. Det var enklare att spika en ny stång ovanför den gamla. Man sket i två våningar. Det föll sig naturligt att spika den nya stången i samma träd som den första, det var minst besvär. Det fanns redan färdigtrampad stig dit och snön framför stången var trampad och hård. Hade man spikat i andra träd hade man måst vada och trampa ny stig. Dock var det i undantagsfall som en andra stång måste spikas. Det hände bara enstaka vintrar, som den berömda storsnövintern 1936.

Nästa vinter var det troligast mindre snö. Om det kom folk till kojan slog de lös övre stången. Den var för högt upp när snön var tunn på hösten. Fötterna nådde inte ner till snön så det blev vingligt och obekvämt att sitta.

Helst valdes björk till skitstång. Den barkades inte, nävern är torrast att sitta på, träet är fuktigare. Även om nävern blev blöt av tinande snö så torkade den fort. Obarkad björk ruttnar fort, så vartannat år måste stången bytas. Rå gran eller tall är inte bra. De kådar på vårvintern när solen lyser. Även om de inte barkades kådade de där kvistar suttit. Torrfura är inte heller bra, den drar åt sig regn och blötsnö som ett läskpapper och torkar sakta. En annan nackdel är att torrfura är ganska svag. Grova torrfurustockar håller naturligtvis, men en skitstång ska inte vara grov, tre, fyra tum är lagom, fem tum börjar bli för mycket. Om stången är för grov så är det lätt hänt att man pissar på den när man sitter, och det skvittrar och stänker och är otrevligt. Därför ska en skitstång vara lagom smal. Torrfura vill inte riktigt hålla alla gånger. Stången ska tåla att ett par karlar sitter där samtidigt, råbjörk håller även om den är späd.

En annan sak att tänka på är upplega. Så länge det är kallt och inte blåser sitter snön kvar i träden, men när det blir varmt rasar den. För att inte få snö över sig när man sitter på stången så rensar man träden som stången är spikad i, innan man sätter sig. Man tar en yxa och slår i stammarna så snön rasar. Man slår inte för jämnan, bara för att det har snöat. Utan man slår när det har blivit väderomslag så snön börjar lossna. På vedbacken fanns i regel en yxa nära till hands, så den tar man med sig.

Man rensade träden ibland när man högg timmer också. Slog yxhammaren i tallen, och hoppade undan så man inte fick snön över sig. Hur bra det nu gick att hoppa i djupsnö.

Vi var finurliga på något sätt. Vi lyckades alltid ordna allt, med enkla medel. En vattentoalett kostar mycket pengar. I städerna behövs det ledningar och reningsverk och anläggningar för många miljoner innan toan fungerar. Och ibland är det stopp. Det gamla fungerar alltid, skitstången kan helt enkelt inte sluta fungera. Ändå är vattentoaletten bra. Det kände jag senast idag när jag var och sket. Man slipper gå ut i mörker och kallväder.

Skithus
Ännu på 1930-talet timrades alla kojor till skogsavverkningarna, och vid sådana kojor fanns aldrig skithus. På fyrtiotalet kom lämkojorna, monteringsbara och flyttbara brädkojor. Då kom också skithus till skogen. De var lika kalla som stången, men man slapp få snö i kläderna när det snöade och yrde.

En sak som jag önskar hade funnits förr är frigolit. Det är kallt att sätta sig på träbrinken när det är trettio grader ute. Då skiter man på kortast möjliga tid. Man drar inte ner byxorna alldeles helt, utan försöker sitta litegrann på linningen för att inte få träet mot låren. Men nutidens frigolitringar är bra, de är mycket varma att sitta på.

Man hade inte något lyse till skithus eller skitstång. Lyse användes endast då kuskarna hade nattgivit hästarna. De måste ha lyse i stallet och hade stallykta. Om någon kusk fick för sig att skita efter att ha matat hästen så tog han med sig stallyktan då han kom från stallet, och sket i belysning. Men annars tände man aldrig lyktan för att gå och skita. Det hade varit lyx och slöseri.

Pissa inte i skithuset
Karlar gick aldrig och pissade i skithuset. Det var av renlighet, för att det inte skulle bli blött på brinken. Man hade ett enkom ställe baki kojan där alla karlar pissade. Det kallades pissknuten. Allra helst på vintern får man inte pissa var som helst. Det blir så fult i snön om man pissar hit och dit framför kojan. Tanter som var gamla redan när jag var liten pojke stod raka som en karl när de pissade. Det enda var att de lyfte den långa kjolen litegrann. De hade enkom sydda byxor under kjolen. Byxan var öppen fram, den var sydd för att man skulle kunna pissa utan att behöva dra ner den. Nu brukade tanterna inte klä av sig utan vidare inför karlar. Men det var inte så noga med småpojkar, så då fick man se hur de var klädda. Det var bara gammeltanter som hade denna öppna byxa. De var väl födda runt mitten av 1800-talet. Yngre kvinnor hade byxor som liknade dagens kalsonger, hela och täta fram. Den gamla byxan var hemgjord, det var en uppfinning som folk gjort själva. Jag vet inte varför de slöt med den modellen.

Hemma vid gårdar pissade karlarna någonstans bortåt lagårn, lite i skymundan. Om man vaknade på natten och måste pissa kunde det kanske vara frestande att bara gå ut på bron. Allrahelst om det regnade. Men det var förbjudet. På vintern blir det fult i snön, på sommaren märks ingenting omedelbart, men pissar man många gånger på samma ställe börjar det lukta illa. Det var jäkligt noga med att inte pissa vid bron, det var en hård regel.

En annan gammal regel var att inte pissa i sjöar. Det var en bra regel, jag tycker att man på något vis var renligare förr. När jag växte upp fanns inga avloppsledningar och kloaker. Det var en okänd tanke att man skulle vräka ut skit och piss i vatten. Det enda vi gjorde var att vi badade i sjön, men det var en annan sak.

När vi fiskade drack vi någon skopa vatten ur sjön. Och så skulle vi ju äta fisken. Då ville vi att det skulle vara rent. Jag bor vid Lilla Luleälvens sjösystem. Det är stora sjöar hela vägen från Kvikkjokk till Jokkmokk, tolv mil. Det hade väl inte gjort något om någon pissade i allt detta vatten någon enstaka gång, men man ville inte. Man var rädd om sin natur.

Vi drog not i sjön, men stränderna är dåliga. Vi drog inte mot land utan tog upp noten ute på sjön, vi drog mot stängnät. Det blev timtal på sjön, vi rodde mellan notvarpen och det var långt att ro. Om en pojke då blev pissnödig var det bara hålla sig. Man kunde givetvis inte avbryta notdragningen och ro i land for att en pojke ville pissa. Om det var på väg att komma i byxan kunde man möjligtvis få tillstånd att pissa i sjön, men inte annars. Gubbarna var noga.

På 1800-talet besökte en prins Kvikkjokk, han blev sedan kung Karl XV. Han fraktades med roddbåt efter sjöarna och på Skalka blev prinsen pissnödig, men inte ens kungligheter fick pissa i sjön. Det var närmare till en holme än till land, så man rodde till holmen och där fick prinsen pissa. Sedan dess kallas holmen för Prinsholmen.

Jag gillar laklever, det är nästan det godaste jag vet. Men jag har ett slagord; laken måste komma från en sjö som Sjuvajaur, där ingen pissat de senaste tio åren.

Använda käppen
I kojorna var det så att den som gick ut först på morgonen och pissade fick en fråga när han kom in.
– Är det kallt?
Det värsta svaret, som ingen ville höra, var:
– Jag måste använda käppen!

Gubben menade att det var så kallt att strålen frös omedelbart när han pissade. Han måste slå av den för att kunna pissa färdigt. Så kallt blev det naturligtvis aldrig. Men när man frös så att man kom ihåg de orden brukade det vara mellan trettiofem och fyrtio grader kallt.

När man pissade kväll, pissade för sista gången innan man la sig att sova, tittade man i himlen och spådde vad väder det skulle bli nästa dag. Det var en obligatorisk ritual som upprepades varje kväll. Gamla gubbar hade många märken. Om det var en stor ring som var öppen upptill kring månen sa de:

– Ooooh, huvvaligen vad det kommer snö.

De tittade på himlen om den rodnade och sa: nu blir det varmt, nu blir det mycket varmt, nu blir det kallt. Väldigt ofta stämde det vad gubbarna sa. När radion kom med sina väderleksrapporter försvann väderspåendet.

Skitstock
Skithusen behöver mer skötsel än en skitstång. När det är kallt på vintern blir det snabbt överfullt i ett skithus. Skiten fryser så att den travas på vartannat till en hög pelare, istället för att flyta ut. Denna pelare kallas skitstocken. Den växer på höjden och måste hackas bort, innan den börjar nå upp till hålet i brinken. Under skitstången blir det inte gärna någon skitstock Folk sätter sig olika i sidled, det blir en rand eller valk bakom stången, istället för en topp.

I timmerskogen var det kuskarnas uppgift att rensa bort skitstocken. När den började bli för hög brukade huggarna jaga ut kusken och säga:
– Hördudu kuskjävul, du måste hugga bort skitstocken.
Kuskarna hade med sig flåhacka och spade för att sköta väglagningen och de hade grep i stallet, därför fick de ta hand om skitstocken.

Hellre än att hugga bort skitstocken kunde man helt enkelt flytta skithuset. Jag har varit med om det några gånger när vi varit stort lag, bland annat i Vuojatselkojan vid Pärlälven. Där var vi tjugofyra man, och så många karlar skiter gode mycket på ett dygn. Skithuset var litet och lätt med ett enda hål. Det stod på två stockar och var inte fastfruset i marken. Två man lyfte skithuset, om det var starka karlar. Och det var det i regel i timmerskogen. När högen växte och närmade sig brinken lyftade man skithuset framåt.

Det finns en händelse med en skitstock som är omtalad bland alla som arbetat i skogen kring Tjåmotis och Kvikkjokk. En karl tog yxan från huggkubben på vedbacken då han skulle hugga bort skitstocken. Sedan skulle en annan av karlarna i kojan koka kött. Han gick till huggkubben och högg det frusna köttet i stycken, det var kväll och mörkt ute. Köttet började koka och då luktade det skit i kojan. Karlarna anklagade varandra för att fisa och lukta illa. Till sist lyfte någon på grytlocket och skrek:
– Helvete, du kokar ju skit!
Då blev det stor diskussion om hur skiten hade hamnat i grytan. Han som höll på med kokningen berättade att han hade varit ute på vedbacken och huggit köttet. Då berättade en annan karl att han hade använt samma yxa till skitstocken, det måste att fastnat skit på yxan som sedan kletat fast i köttet. Men han skämdes inte över sitt tilltag att använda fel yxa. Han fann sig snabbt och sade orden som blev berömda:
– Det gör detsamma, nog går det där köttet att äta. Det är ju bara känt folk som skitit här.
Han menade alltså att eftersom alla i kojan kände varandra spelade skiten inte så stor roll, däremot om skiten hade kommit från en främling hade det varit värre.

Vattentoalett
Mot slutet av 1940-talet började det bli vanligt med vattentoalett i husen i byarna. Många gubbar som sket första gången på en vattentoalett kom ut och sa:
– Aldrig mer!
Vattnet skvittrade i aschåle när skiten föll. Sådant hade man sluppit förr. Det var som en chock att vatten stänkte, pissblandat vatten som skitkorvar flöt omkring i, det var förfärligt

Men folk fogade sig så småningom och började skita inne, tekniken tar hem oss till slut. Förr hette det: jag går ut och skiter. Nu heter det: jag går in och skiter. I början tyckte man det var hemskt. Att gå in och skita i huset där man bodde kändes nästan som att göra huset till lagård eller gödselhög. Och så luktade det. Någon brakskit hade man fått stå ut med även tidigare. Men nu när folk sket inne på allvar blev det väldig lukt, sådant var man inte van. Man byggde inte om hela huset för att få toalett inne. Utan den hamnade oftast i någon skrubb utan fönster, så det gick inte att vädra bort lukt.

Berättelse av: Uno Viklund
Netecknad av: Yngve Ryd
Ur Fältbiologen nr 3-4/2013

(Tack Berth-Ove Almroth för tipset)

 

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.